Studenterna skuldsatta av avgifter

Skuldsatta studenter i Lettland känner sig övergivna av politikerna. Viljan att protestera mot politikerna finns, men få vill organisera något.
En utsatt grupp i krisens Lettland är studenterna. Det kostar runt 1 600-2 000 lats (23 000-29 000 kronor) om året att plugga på universitetet i Lettland och många studenter har lånat pengar för att klara av de kostnader­na.
Nu när krisen har slagit till får fler och fler av studenterna svårt att beta­la sina studieskulder och lägre löner kombinerat med brist på jobb gör det ännu svårare för studenterna att hitta ett extra jobb vid sidan av studierna som skulle kunna hjälpa dem att beta­la av studieskulderna.
Ett fåtal protester har riktats från studenternas håll, exempelvis hölls en studentmarsch i våras, där ett antal krav lämnades över till de ansvariga politikerna.
– Politikerna ger oss inga svar på våra krav, bara bortförklaringar och nya nedskärningar, berättar Janis, en teologistudent på universitetet i Riga.

Hos många studenter finns det en vilja att göra något, men ingen vill organisera det hela.
– Skulle min polare ringa mig och säga att det var en demonstration mot regeringen ikväll så skulle jag lätt hän­ga med och demonstrera. Men samtidigt vet jag också att många känner en viss uppgivenhet när det gäller att demonstrera, man känner helt enkelt att det inte leder till något. Politikerna bara skiter i en, berättar Janis.
Det är tydligt att studenterna mås­te organisera rejäla protestaktioner, strejker och ockupationer eller andra militanta aktioner tillsammans med lärare och andra för att få igenom sina krav – men då krävs också att nå­gon driver frågan, något som tyvärr inte någon organistation eller grupp gör idag.
Nils Kaza
SST Stockholm

Femton dagar efter ockupationen av ”Auditorium Maxi mus”, huvudföresläsningssalen på Wiens universitet, genomfördes en gemensam aktionsdag av universitetsstuderande, skolelever och arbetare den 5 november. Studenterna demonstrerade återigen för en kostnadsfri utbildning och tillräckliga ekonomiska anslag till universiteten.
Protesterna började på morgonen, med ett gemensamt stormöte och demonstration av och med metallarbetare och studenter.
Metallarbetarna protesterar för högre löner – deras kollektivavtalsförhandlingar har brutit samman därför att arbetsgivarkraven var för mycket, till och med för den fackliga ledningen. En konferens för fackliga förtroendevalda har redan ägt rum och deras kamp kommer att fortsätta om förhandlingarna den 13 november inte ger resultat. Om så blir fallet, är det möjligt att det blir strejk.

Den fackliga ledningen har uppenbart knuffats vänsterut av studentprotesterna. De universitetsstuderande har redan skickat solidaritets hälsningar till arbetsplatsmöten och anslutit sig till arbetarprotesterna den 28 oktober – nu visade metallarbetarna i sin tur sin solidaritet med gårdagens gemensamma protest. Metallar- betarfacket GMTN har också besökt det ockuperade ”Audimax” och har stöttat genom att införskaffa mat. Den gemensamma protesten blev av mycket tack vare ett initiativ från Sozialistische Links Partei (SLP, CWI Österrike).

Metallarbetarna var emellertid inte de enda som visade sin solidaritet med studenterna. Klockan 9 på morgonen möttes skolelever för en protest för rätten till kostnadsfri utbildning. I Vorarlberg gick 250 skolelever ut på gatorna och i Wien 100. Samtidigt genomförde studenter en kortva rig ockupation av restaurangen på vetenskapsdepartementet.
På eftermiddagen påbörjades demonstrationer på olika universitet och sammanstrålade för ett avslutande massmöte.
Bland de åtminstone 20 000 demonstranterna fanns fackliga förtroendevalda som representerade personalen på Wiens universitet, dagispersonal, metallarbetare och skolelever. Representanter för både dagispersonal och metallarbetare kommenterade studentprotesterna och inbjöd i solidaritet dem till sina egna framtida protester.
Sammanlänkandet av de olika kamperna är definitivt ett nytt viktigt drag i situationen.
I Salzburg ägde en demonstration med 400 deltagare rum. I Graz gick 2 000 studenter ut på gatorna. I Inns bruck och Linz har studenter också börjat demonstrera.
Det pågår för närvarande ockupationer i Österrikes samtliga universitetsstäder.
Det som är signifikant med studentprotesterna är att de, i likhet med de dagisanställdas kamp, är en ”offen siv” kamp för tillräckliga anslag – trots krisen. Det är också för majoriteten av befolkningen uppenbart att protesterna är berättigade, då villkoren på universiteten är katastrofala och anställningsvillkoren för dagispersonalen har försämrats.
Sammanlänkande av studentkampen med arbetarkampen behöver förstärkas. Dagispersonalens aktionsdag den 21 november kommer att stödjas av studenter. Den 28 november kommer en demonstration mot den kapitalistiska krisen att genomföras.
Detta kommer att vara ett bra tillfälle att ytterligare ena kampen under ett klart antikapitalistiskt banér.

Laura Rafetseder
SLP (CWI Österrike)

Under torsdagen den 22 oktober ockuperade studenter på Wienuniversitetet sin huvudföreläsningssal, Auditorium Maximus. Några dagar senare hade ockupationerna spridit sig till andra österriki ska universitet och städer.
Den 28 oktober gick 50 000 studenter i Wien och 400 i Salzburg ut på gatorna i protestdemonstrationer mot resurs-, utrymmes- och ekonomisk brist, samt för en kostnadsfri utbildning. Deras huvudkrav är, för höjda ekonomiska anslag till universiteten istället för att ge pengar till bankerna, nej till terminsavgifter, nej till Bolognaprocessen (ett EU-direktiv som går i riktning mot ”marknadsanpassning” av utbildningen) och nej till ”knockout”-examinering.
Efter nio dagar av ockupation signalerade forskningsminister Hahn att regeringen ska anslå ytterligare 34 miljoner euro (350 miljoner kronor) till universiteten. Trots det faktum att dessa 34 miljoner euro inte kommer att lösa krisen på universiteten, är det ett tecken på att regeringen genom kamp kan tvingas till eftergifter.

Under förra årets valkampanjperiod avskaffades delvis terminsavgifterna på grund av de starka stämningarna emot dessa avgifter. De tillämpas dock fortfarande, för studerande icke-EU-medborgare och för studenter som studerar längre än ett visst antal läsår. Media och regeringen har försökt skylla den rådande krisen på det delvisa avskaffandet av terminsavgifterna, likaväl som på antalet tyska studenter som går på österrikiska universitet – vilket ignorerar det faktum att det är de otillräckliga ekonomiska anslagen som bär ansvaret.
Regeringens lösning består i ytterligare en attack på den kostnadsfria utbildningen. Det finns också en fara för att terminsavgifter återinförs. Terminsavgifter infördes år 2002, tillsam mans med kandidatexamenssystemet och ”delvis autonomi” för universiteten, åtgärder som möttes av arga protester från studenternas sida. Dessa protester misslyckades på grund av den studentfackliga lika väl som den fackliga ledningens roll. Rörelsen isolerades och förändringarnas konsekvenser blev inte uppenbara för mas- san av studenter, då.
Detta har förändrats sedan dess.

Det faktum att regeringen ger pengar till bankerna medan studenterna tvingas godta hårda villkor på universiteten är också något som provocerar fram en massa ilska. En av huvudparollerna på demonstrationer na var ”Pengar till utbildning – inte till banker och storföretag!”.
Protesterna äger rum under en tid då vreden över den sociala situationen växer bland arbetarna. Ett mått på stämningarna är att ÖGB (österrikiska LO) varit tvunget att öppet stödja studenternas protesterna. Många arbetare ser på protesterna med sympati, glada över att äntligen ”händer det något”. Detta skiljer sig från läget under tidigare studentprotester.
Kamprörelsen har dragit in ett nytt skikt ungdomar i aktiviteter. Ett av rörelsens intressanta särdrag är dess uttalade internationalism – på mötena svaras de regelbundna rapporterna om universitetsockupationer i andra länder av jubelrop.
Trots rörelsens positiva särdrag, är en svaghet att den är politiskt mindre radikal än tidigare rörelser. Medveten heten har ännu inte hunnit ikapp händelseutvecklingen.

Sozialistische LinksPartei (SLP – CWI Österrike) har från första början varit med i kampen.
Idén om en demonstration den 28 oktober fördes fram av CWI-medlemmar. SLP-aktivister har också spelat en avgörande roll i försöken att knyta ihop protesterna med annan kamp.

SLP har poängterat vikten av att rörelsen demokratiskt väljer kommittéer som organiserar protesterna och att ÖGB organiserar solidaritetsaktio ner.
Vi har lanserat idén om en nationell studentkonferens för diskussion om krav, paroller och nästkommande steg för att öka trycket på regeringen.
Det är det kapitalistiska systemet som bär ansvaret för krisen inom utbildningsväsendet.
Den måste övervinnas genom en socialistisk samhällsomvandling, så att de grundläggande behoven av en kostnadsfri och högkvalitativ utbildning kan tillgodoses.

Laura Rafetseder
SLP Österrike

Återigen har de iranska massorna tagit vara på chansen att få protestera mot diktaturen. Framför allt de unga, som utgör 60 procent av befolkningen, tar varje tillfälle de får att ge sig ut på gatan. Sedan massrörelsen i sommar som samlade så många som tre miljoner i hårda strider med diktaturens beväpnade grenar polis och militär har kampen gått ned men nu återfötts.

Den 4 november genomfördes nya demonstrationer  mot regimen. Demonstranterna ropade slagord som ”Khameni mördare” och ”Ned med diktaturen och ”Frige de politiska fångarna”.
När polisen attackerade svarade massorna: ”Var inte rädda, var inte rädda – vi står alla enade nu!”
Demonstrationer ägde rum i Teheran, där tiotusentals demonstrera­de, i Shiraz, Isfahan, Tabrize och i andra städer.
Offensiv har träffat de socialistiska studenterna Anahita Hossein och Parisa Nasrabadi som deltog i massrörelsen under sommaren innan de tvingades fly landet och som har kontakter med de kämpande inne i Iran.

– Främst var det unga som gick ut på gatorna, men de attackerades brutalt av polisen, säger Parisa, som nyligen varit i kontakt med kamrater inne i Iran.
– Även om protesterna den 4 november var mindre än de som anordnades direkt efter valet, markerade de ett viktigt nytt steg som visar att rörel­sen lever. De som nu gick ut är de som verkligen är beredda att kämpa, säger Anahita.

– De som nu gick ut på gatorna var väl förberedda på vad de skulle möta. De var förberedda på polisens attack­er och redo att slå tillbaka, säger hon.
– Under demonstrationerna rapporterade kamrater om att de hörde skottlossning. Demonstrationerna besköts flera gånger med tårgas och po­lisen gick våldsamt in med batonger och knivar. Många har skadats i demonstrationerna. Huruvida någon har dödats har vi inte fått rapporter om än, berättar Parisa och Anahita.
Parisa berättar att enbart till Teherans ökända Evinfängelse har över 400 förts efter demonstrationen den 4 november.
Samtidigt har avrättningarna ökat i antal sedan massrörelsen i sommar, många unga väntar på dödstraff ge­nom hängning.
– I Iran avrättas unga nu offentligt för att skrämma aktivister till tystnad, berättar Anahita.
– Men den islamiska republikens bödlar har mördat i 30 år. Avrättning­arna skrämmer inte befolkningen. Det som nu växer fram är en aktiv rörelse, det är inga enskilda missnöjes­yttringar utan en rörelse, konstaterar Parisa.
Om den nuvarande situationen är de båda överens. Det viktiga är att ta varje chans att utmana regimen.

Protesterna fortsätter, framförallt bland de unga och på universiteten.
Mosavi har börjat backa, han har på så vis avslöjat sig.
Men de nya steg som har tagits innebär att rörelsen har börjat röra sig bort från de så kallade reformistiska ledarna och därmed blivit mer självständig.
Oljeearbetarna var i strejk förra månaden och mötte ett massivt stöd från allmänheten. De har inte fått betalt på fem månader och gick i strejk. Andra arbetare anslöt sig till deras kamp. Att befolkningen visat ett aktivt stöd till arbetarkampen är också nytt.

Som socialister ser de styrkan i arbetarklassen.
– Utan arbetarklassen kan rörelsen besegras, säger Parisa, som dock ser en ljusning i arbetarklassen radikalisering.
Anhita fyller i:
– Arbetarklassen radikalisering be­ror på dess levnadssituation, med o­betalda löner och ökade matpriser.
Textilindustrin är bankrutt. Många arbetare har förlorat sina jobb. Detta har fött en ny organisering bland arbetslösa, som nu bildar kommittéer. Här finns också en potential för en framväxande proteströrelse.
Förtrycket mot kvinnorna har fött sin motreaktion i form modiga kämpar. Kvinnorna har stått i ledningen för rörelsen, väl medvetna om att de riskerar fängelse, våldtäkt, tortyr och död – men de har tröttnat på förtrycket, enligt Anahita..

– Arbetarna har inget att förlora. Medelklassen och överklassen, de har något att förlora. De kommer inte fortsätta hur länge som helst – men arbetarklassen har allt att vinna. De tvingas till flera jobb för att överleva. Många har inte fått sina löner utbetal­da på månader, andra har inte fått lön på två år, säger Parisa..
– Det som kan fälla regimen är en generalstrejk, men problemet idag är att arbetarklassen inte har någon självständig organisering. De står un­der en otrolig press, möter fängelse och tortyr, blir misshandlade och mördade.
– Tiden är nu emellertid inne för att försöka upprätta en gemensam självständig arbetarorganisation för att utveckla kampen och rörelsen.
– När detta väl sker, att ett ärligt ledarskap från arbetarklassen kliver fram och en verklig organisation för arbetarklassen bildas, då kommer hela kvinno-, ungdoms- och arbetarrörelsen att på allvar kunna utmana regimen,  avslutar Parisa och Anahita.

Kristofer Lundberg

Det var en massiv demonstration som marscherade genom Göteborg på årsdagen av Kristallnatten.
Under parollen inga fler offer för rasism och nazism – försvara rätten till asyl, tågade över 500 personer. Demonstrationen organiserades av GNMR-Göteborgs nätverk mot rasism och Asylrörelsen.

Amer Mohammed Ali var kvällens konferencier. Första talare var Johannes Lundberg från Socialistiska Studenter.
- Kampen mot rasism och nazism måste kopplas samman med kampen mot högerpolitiken och kapitalismens kris, för jobb, bostad och kollektivavtal åt alla, sa Johannes.
För SAC talade Johannes Axner om mordet på Björn Söderberg.
Rebwar Hesen från irakiska flyktingars förbund kritiserade den statliga rasismen och massutvisningarna till Irak.

Linn Bensryd aktiv i Elevkampanjen talade för Ingrid Segerstedts antikapitalistiska skolförening.
- Vi måste ta kampen på våra skolor och arbetsplatser, sa Linn.
Sedan svämades Avenyn över av röda fanor och banderoller och talkörerna ekade ”inga gator, inga torg, åt nazister i Göteborg” och ”återinför rätten till asyl”, Socialistiska Studenter gick i Rättvisepartiet Socialisterna stora röda block ropandes ”kamp mot rasism och kapitalism, vägen framåt är socialism”.

Nere på Gustav Adolfs torg talade Kristofer Lundberg för Rättvisepartiet Socialisterna.
- Nazisterna kommer inte att stoppas av hycklande högerpolitiker, utan måste bekämpas. När vi uppmärksammar nazisternas förintelse går det inte att blunda för den flyktingpolitk som idag sänder flyktingar till destination förintelse, politiker som inte är beredda att ge asyl åt apatiska barn är inte trovärdiga representanter för mänskliga rättigheter, konstaterade Kristofer.
Tofigh Mohammadi från iranska flyktingars riksorganisation gick emot Europas rasistiska flyktingmurar.

Det var en massiv demonstration som marscherade genom Göteborg på årsdagen av Kristallnatten.
Under parollen inga fler offer för rasism och nazism – försvara rätten till asyl, tågade över 500 personer. Demonstrationen organiserades av GNMR-Göteborgs nätverk mot rasism och Asylrörelsen.

Amer Mohammed Ali var kvällens konferencier. Första talare var Johannes Lundberg från Socialistiska Studenter.
- Kampen mot rasism och nazism måste kopplas samman med kampen mot högerpolitiken och kapitalismens kris, för jobb, bostad och kollektivavtal åt alla, sa Johannes.
För SAC talade Johannes Axner om mordet på Björn Söderberg.
Rebwar Hesen från irakiska flyktingars förbund kritiserade den statliga rasismen och massutvisningarna till Irak.

Linn Bensryd aktiv i Elevkampanjen talade för Ingrid Segerstedts antikapitalistiska skolförening.
- Vi måste ta kampen på våra skolor och arbetsplatser, sa Linn.
Sedan svämades Avenyn över av röda fanor och banderoller och talkörerna ekade ”inga gator, inga torg, åt nazister i Göteborg” och ”återinför rätten till asyl”, Socialistiska Studenter gick i Rättvisepartiet Socialisterna stora röda block ropandes ”kamp mot rasism och kapitalism, vägen framåt är socialism”.

Nere på Gustav Adolfs torg talade Kristofer Lundberg för Rättvisepartiet Socialisterna.
- Nazisterna kommer inte att stoppas av hycklande högerpolitiker, utan måste bekämpas. När vi uppmärksammar nazisternas förintelse går det inte att blunda för den flyktingpolitk som idag sänder flyktingar till destination förintelse, politiker som inte är beredda att ge asyl åt apatiska barn är inte trovärdiga representanter för mänskliga rättigheter, konstaterade Kristofer.
Tofigh Mohammadi från iranska flyktingars riksorganisation gick emot Europas rasistiska flyktingmurar.